Vattenrening i badhus – del 1

DPD står för N,N-dietyl-p-fenylendiamin och är en så kallat reagens. En reagens är en kemisk förening som när den kommer i kontakt med ett visst ämne ger färgförändringar, som sedan kan avläsas. DPD ger i kontakt med klor en rosa färg i olika nyanser beroende på klorhalten. För att avläsa färgnyansen och få reda på klorhalten, jämför man färgen i vattnet med en färgskala. DPD-prov är ett rutinprov som ska tas regelbundet. Provet tas både i bassängen och på mätarmaturen nere i källan.

Det finns olika typer av DPD. Genom att mäta andelen fritt klor (det klor som ännu inte bundit sig med föroreningar) och andelen totalt klor, kan man få reda på fördelningen mellan fritt respektive bundet klor. Det bundna kloret är obrukbart och behöver rensas bort genom olika tekniker (mer om det i en annan artikel).

För att kontrollera hur fort desinfektionsmedlet sprider sig i bassängen och att vattencirkulationssystemet fungerar som det ska kan man använda sig av så kallad infärgning.

Infärgning är helt enkelt att man ersätter kloret med ett färgämne som reagerar med vattnet. På mindre än 15 minuter skall bassängen vara färgad för ett godkänt resultat.

En bassäng används på olika sätt av olika människor. Livfulla aktiviteter kräver mer rening än stilla motionssimning. Det ställer krav på desinfektionsmedlet som måste kunna regleras och doseras på ett flexibelt sätt beroende på omständigheter.

Ju varmare vattnet är, desto större är klorförbrukningen. Likaså om det är många som badar samtidigt.

Fritt klor är flyktigt och ökad vattentemperatur medför en ökad klorförbrukning. Klordoseringen måste anpassas efter badbelastningen och vid utomhusbad måste även hänsyn tas till väderleken, eftersom fritt klor inaktiveras (bryts ner) genom bestrålning av solljus. Även om solljus inte bara är av ondo (det bryter även ned smutsiga partiklar i det bundna kloret) kan det öka kloranvändningen i utomhusbad.

Du vill inte ha ett för lågt (surt) pH-värde, då lågt pH-värde kan ge oönskade och farliga kemiska reaktioner. Men det får inte vara för högt heller (alkaliskt), då minskar klorets bakteriedödande förmåga och det kan leda till klåda och hudirritation.

PH-värdet bestäms enligt en skala (1-14). Den optimala nivån för badvatten är ett pH-värde i spannet 7,2 – 7,6.

PH-värdet påverkar även bassängen och byggnaden. Ett surt pH-värde leder till ökad korrosionsrisk (rost) medan ett alkaliskt pH-värde ökar risken för kalkbildning.

För att kontrollera vattnets pH-värde kan man använda fenolrött. Det är en syra som blir röd vid låga pH-värden och gul vid höga pH-värden.

Slutligen har vi detta med redoxpotential och oxidationsförmåga, två begrepp som är sammanflätade med varandra. Desinfektionsmedlet ska ha hög redoxpotential och hög oxidationsförmåga.

Låt oss börja ta isär ordet. ”Redox” är en sammansättning av begreppen oxidation och reduktion. Lägg sedan till potential och begreppet betyder ungefär: ”Om det finns potential till oxidation och reduktion”.

Potential till vadå?

Om det finns potential för två ämnen att genomgå oxidation och reduktion i mötet med varandra. Oxidation är som vi nyss gått in på en kemisk reaktion där ett ämne förlorar eller avger elektroner, medan en reduktion är när ett ämne attraherar eller tar upp elektroner. Oxidation och reduktion sker samtidigt.

Vi vet sedan tidigare att föroreningar i vatten oxiderar i kontakt med klor. När kloret möter vattnet bildas underklorsyrlighet vilket är ett ämne med starkt oxiderande verkan. Man kan säga att underklorsyrlighet snor till sig mikroorganismernas elektroner, vilket tar död på mikroorganismerna. Kloret är oxidationsmedel och föroreningarna reduktionsmedel. Genom bildandet av underklorsyrlighet kan man med fog slå fast att klor har hög oxidationsförmåga.

Åter till redoxpotential. Genom att mäta vattnets redoxpotential får du reda på hur stor mängd underklorsyrlighet som är verksamt i vattnet, alltså hur effektiv desinfektionen är. Eller med andra ord: Du får reda på om det är tillräckligt med fritt klor i vattnet, vilket är det klor som ännu inte förlorat sina renande egenskaper. Till slut blir kloret mätt på föroreningarnas elektroner, därav begreppet bundet klor, motsatsen till fritt klor.

En redoxpotential-mätning går till genom att elektroder kommer i kontakt med vattnet. Då uppstår en spänning och ett värde kan läsas av. Ju högre värde, desto större oxidation, vilket indikerar att det sker en tillräcklig desinfektion i vattnet.

Redoxpotentialen mäts i millivolt (mV). Lämpligt är att tillämpa en redoxpotential på minst 750 mV.

Klor är desinfektionsmedlet med stort D. Inget annat medel på marknaden är så komplett som klor. Därmed inte sagt att klor är oproblematiskt.

Höga halter av klor kan skapa hud- och ögonirritation. Om klor reagerar med organiska ämnen, som det inte ska reagera med, exempelvis lösningsmedel, oljor eller rengöringsprodukter som innehåller kväve, kan skadliga klorföreningar bildas.

Men det vanligaste problemet med klor är bildandet av trikloramin, vilket är en biprodukt som bildas när klor kommer i kontakt med föroreningar. Ett visst mått av trikloramin är oundvikligt, men det gäller att hålla nivåerna på ett minimum. Det aktuella gränsvärdet är 0,2 mg/ m³ luft.

Alternativ finns på sätt och vis i brom, jod, klordioxid, väteperoxid och ozon. Men i realiteten är de inga alternativ. Som desinfektionsmedel används de sällan om ens alls. Undantag är vid vissa saneringsarbeten, exempelvis kan klordioxid användas som saneringsmedel efter bakterie- och virusutbrott. Men som ett ständigt närvarande medel för kontinuerlig rening fallerar de på en eller flera av de krav som vi gått igenom. Brom, ozon och klordioxid innebär för stora hälsorisker, jod kan ge missfärgningar i vattnet och väteperoxid har en för klen effekt på bakterier. Så även om klor inte är ett helt problemfritt alternativ är det alltjämt det bästa och mest kompletta desinfektionsmedlet i bassänger.

I över hundra år har man vetat om att solens strålar kan rena vatten. Principen är densamma för modern UV-rening i badhus. UV-ljus mäts i nm (nanometer) och olika intervall har olika applikationsområden. Det finns tre kategorier UV-ljus där varje kategori baseras på dess våglängd:

Solen genererar alla typer av strålning men det är bara UV-A och UV-B som når vår planet.

Ju längre våglängd, desto lägre energinivå, följaktligen är UV-C-strålningen den mest potenta och framställs artificiellt för olika reningsändamål. Under lång tid har UV-strålning använts för att rena vanligt dricksvatten.

Under de senaste decennierna har UV-ljus använts som kompletterande rening i badhus. Strålarna tränger in i bakterier och virus och förstör deras DNA. Mikroorganismerna inaktiveras och kan inte föröka sig. UV-rening är ett effektivt komplement som dessutom är miljövänligt; det lämnar inte restprodukter i vattnet eller påverkar vattnet ur ett kemiskt perspektiv.

Men UV-rening har inte alls samma depåeffekt som klor. Reningseffekten är temporär och kan inte ersätta kloret som desinfektionsmedel. För publika bad nyttjas UV-rening i första hand till att bryta ner desinfektionsbiprodukter. Regelrätt desinfektion är inte det primära syftet för UV.

Klor är verksamt hela tiden i bassängen när människor badar. Man kan därför prata om kloret som det första steget i vattenreningsprocessen. UV-rening däremot, sker långt fram i processen. Innan vattnet kan nå UV-reningen måste det renas från större partiklar. Det gäller att vattnet får så låg turbiditet (grumlighet) som möjligt innan UV-reningen sätter igång; grumlighet gör det svårt för UV-strålarna att verka fullt ut.

Men klor och UV räcker inte. I bassängvatten kan nästan vad som helst hamna. Rester av schampo, oljor, kosmetika, fekalier och mycket annat. I Vattenrening i badhus – del två, undersöker vi vad mer som rymmer sig i begreppet vattenrening. Vi snackar flockning, sandfilter, backspolning, ventiler och mycket annat. Missa inte den artikeln!

Behöver du konsultation i ditt badhus? Kanske stöd med den pågående driften? På We Group erbjuder vi en rad tjänster inom vattenrening och kontroller. Ta kontakt med oss och berätta mer om din situation!