DPD står för N,N-dietyl-p-fenylendiamin och är en så kallat reagens. En reagens är en kemisk förening som när den kommer i kontakt med ett visst ämne ger färgförändringar, som sedan kan avläsas. DPD ger i kontakt med klor en rosa färg i olika nyanser beroende på klorhalten. För att avläsa färgnyansen och få reda på klorhalten, jämför man färgen i vattnet med en färgskala. DPD-prov är ett rutinprov som ska tas regelbundet. Provet tas både i bassängen och på mätarmaturen nere i källan.

Det finns olika typer av DPD. Genom att mäta andelen fritt klor (det klor som ännu inte bundit sig med föroreningar) och andelen totalt klor, kan man få reda på fördelningen mellan fritt respektive bundet klor. Det bundna kloret är obrukbart och behöver rensas bort genom olika tekniker (mer om det i en annan artikel).

För att kontrollera hur fort desinfektionsmedlet sprider sig i bassängen och att vattencirkulationssystemet fungerar som det ska kan man använda sig av så kallad infärgning.

Infärgning är helt enkelt att man ersätter kloret med ett färgämne som reagerar med vattnet. På mindre än 15 minuter skall bassängen vara färgad för ett godkänt resultat.

En bassäng används på olika sätt av olika människor. Livfulla aktiviteter kräver mer rening än stilla motionssimning. Det ställer krav på desinfektionsmedlet som måste kunna regleras och doseras på ett flexibelt sätt beroende på omständigheter.

Ju varmare vattnet är, desto större är klorförbrukningen. Likaså om det är många som badar samtidigt.

Fritt klor är flyktigt och ökad vattentemperatur medför en ökad klorförbrukning. Klordoseringen måste anpassas efter badbelastningen och vid utomhusbad måste även hänsyn tas till väderleken, eftersom fritt klor inaktiveras (bryts ner) genom bestrålning av solljus. Även om solljus inte bara är av ondo (det bryter även ned smutsiga partiklar i det bundna kloret) kan det öka kloranvändningen i utomhusbad.

Du vill inte ha ett för lågt (surt) pH-värde, då lågt pH-värde kan ge oönskade och farliga kemiska reaktioner. Men det får inte vara för högt heller (alkaliskt), då minskar klorets bakteriedödande förmåga och det kan leda till klåda och hudirritation.

PH-värdet bestäms enligt en skala (1-14). Den optimala nivån för badvatten är ett pH-värde i spannet 7,2 – 7,6.

PH-värdet påverkar även bassängen och byggnaden. Ett surt pH-värde leder till ökad korrosionsrisk (rost) medan ett alkaliskt pH-värde ökar risken för kalkbildning.

För att kontrollera vattnets pH-värde kan man använda fenolrött. Det är en syra som blir röd vid låga pH-värden och gul vid höga pH-värden.

Slutligen har vi detta med redoxpotential och oxidationsförmåga, två begrepp som är sammanflätade med varandra. Desinfektionsmedlet ska ha hög redoxpotential och hög oxidationsförmåga.

Låt oss börja ta isär ordet. ”Redox” är en sammansättning av begreppen oxidation och reduktion. Lägg sedan till potential och begreppet betyder ungefär: ”Om det finns potential till oxidation och reduktion”.

Potential till vadå?

Om det finns potential för två ämnen att genomgå oxidation och reduktion i mötet med varandra. Oxidation är som vi nyss gått in på en kemisk reaktion där ett ämne förlorar eller avger elektroner, medan en reduktion är när ett ämne attraherar eller tar upp elektroner. Oxidation och reduktion sker samtidigt.

Vi vet sedan tidigare att föroreningar i vatten oxiderar i kontakt med klor. När kloret möter vattnet bildas underklorsyrlighet vilket är ett ämne med starkt oxiderande verkan. Man kan säga att underklorsyrlighet snor till sig mikroorganismernas elektroner, vilket tar död på mikroorganismerna. Kloret är oxidationsmedel och föroreningarna reduktionsmedel. Genom bildandet av underklorsyrlighet kan man med fog slå fast att klor har hög oxidationsförmåga.

Åter till redoxpotential. Genom att mäta vattnets redoxpotential får du reda på hur stor mängd underklorsyrlighet som är verksamt i vattnet, alltså hur effektiv desinfektionen är. Eller med andra ord: Du får reda på om det är tillräckligt med fritt klor i vattnet, vilket är det klor som ännu inte förlorat sina renande egenskaper. Till slut blir kloret mätt på föroreningarnas elektroner, därav begreppet bundet klor, motsatsen till fritt klor.

En redoxpotential-mätning går till genom att elektroder kommer i kontakt med vattnet. Då uppstår en spänning och ett värde kan läsas av. Ju högre värde, desto större oxidation, vilket indikerar att det sker en tillräcklig desinfektion i vattnet.

Redoxpotentialen mäts i millivolt (mV). Lämpligt är att tillämpa en redoxpotential på minst 750 mV.

Klor är desinfektionsmedlet med stort D. Inget annat medel på marknaden är så komplett som klor. Därmed inte sagt att klor är oproblematiskt.

Höga halter av klor kan skapa hud- och ögonirritation. Om klor reagerar med organiska ämnen, som det inte ska reagera med, exempelvis lösningsmedel, oljor eller rengöringsprodukter som innehåller kväve, kan skadliga klorföreningar bildas.

Men det vanligaste problemet med klor är bildandet av trikloramin, vilket är en biprodukt som bildas när klor kommer i kontakt med föroreningar. Ett visst mått av trikloramin är oundvikligt, men det gäller att hålla nivåerna på ett minimum. Det aktuella gränsvärdet är 0,2 mg/ m³ luft.

Alternativ finns på sätt och vis i brom, jod, klordioxid, väteperoxid och ozon. Men i realiteten är de inga alternativ. Som desinfektionsmedel används de sällan om ens alls. Undantag är vid vissa saneringsarbeten, exempelvis kan klordioxid användas som saneringsmedel efter bakterie- och virusutbrott. Men som ett ständigt närvarande medel för kontinuerlig rening fallerar de på en eller flera av de krav som vi gått igenom. Brom, ozon och klordioxid innebär för stora hälsorisker, jod kan ge missfärgningar i vattnet och väteperoxid har en för klen effekt på bakterier. Så även om klor inte är ett helt problemfritt alternativ är det alltjämt det bästa och mest kompletta desinfektionsmedlet i bassänger.

I över hundra år har man vetat om att solens strålar kan rena vatten. Principen är densamma för modern UV-rening i badhus. UV-ljus mäts i nm (nanometer) och olika intervall har olika applikationsområden. Det finns tre kategorier UV-ljus där varje kategori baseras på dess våglängd:

Solen genererar alla typer av strålning men det är bara UV-A och UV-B som når vår planet.

Ju längre våglängd, desto lägre energinivå, följaktligen är UV-C-strålningen den mest potenta och framställs artificiellt för olika reningsändamål. Under lång tid har UV-strålning använts för att rena vanligt dricksvatten.

Under de senaste decennierna har UV-ljus använts som kompletterande rening i badhus. Strålarna tränger in i bakterier och virus och förstör deras DNA. Mikroorganismerna inaktiveras och kan inte föröka sig. UV-rening är ett effektivt komplement som dessutom är miljövänligt; det lämnar inte restprodukter i vattnet eller påverkar vattnet ur ett kemiskt perspektiv.

Men UV-rening har inte alls samma depåeffekt som klor. Reningseffekten är temporär och kan inte ersätta kloret som desinfektionsmedel. För publika bad nyttjas UV-rening i första hand till att bryta ner desinfektionsbiprodukter. Regelrätt desinfektion är inte det primära syftet för UV.

Klor är verksamt hela tiden i bassängen när människor badar. Man kan därför prata om kloret som det första steget i vattenreningsprocessen. UV-rening däremot, sker långt fram i processen. Innan vattnet kan nå UV-reningen måste det renas från större partiklar. Det gäller att vattnet får så låg turbiditet (grumlighet) som möjligt innan UV-reningen sätter igång; grumlighet gör det svårt för UV-strålarna att verka fullt ut.

Men klor och UV räcker inte. I bassängvatten kan nästan vad som helst hamna. Rester av schampo, oljor, kosmetika, fekalier och mycket annat. I Vattenrening i badhus – del två, undersöker vi vad mer som rymmer sig i begreppet vattenrening. Vi snackar flockning, sandfilter, backspolning, ventiler och mycket annat. Missa inte den artikeln!

Behöver du konsultation i ditt badhus? Kanske stöd med den pågående driften? På We Group erbjuder vi en rad tjänster inom vattenrening och kontroller. Ta kontakt med oss och berätta mer om din situation!

I filtersystem kan det finnas tillväxt av legionella, det går åtminstone inte att utesluta. Att utföra regelbunden provtagning kan göra att man upptäcker höga halter i ett tidigt skede. Vid kontroll av filter ingår även analys av odlingsbara bakterier och pseudomonas aeruginosa, som på senare år blivit ett relativt vanligt problem på svenska badhus.

Att hålla en låg bakteriekoncentration i vattnet är viktigt, men är i regel inget problem i stora bassänger med god vattenrening. Problem kan uppstå i mindre högtempererade bassänger, exempelvis bubbelpooler och massagepooler. Det har dels att göra med den höga temperaturen (30-40 grader) och dels med bildandet av aerosoler som en följd av luftbubblorna. Anläggningar och attraktioner utomhus innebär också en höjd risk för legionella, då smuts från intilliggande mark och jord kan komma in i bassänger och eventuella vattenrutschbanor.

Det saknas specifika riktvärden för legionella i bassängvatten. Detta beror på att man inte vet hur stora halter av legionella som behövs för att orsaka infektion.

Men det finns en måttstock att gå efter. CFU står för colony forming units (på svenska säger vi kolonibildande enheter) vilket är ett sätt att mäta mängden odlingsbara bakterier i flytande prov. Om du håller dig under 10 cfu/l i en mindre bassäng (bubbelpool, massagepool) är risken för smitta liten. 10 cfu/l betyder alltså tio bakteriekolonier per liter vatten. Det är i sammanhanget väldigt få kolonier och också gränsen för om du överhuvudtaget kan upptäcka legionella.

Om du däremot får ett resultat som visar 100 cfu/l eller högre, är det dags att stänga bassängen. Även lägre halter än så kan motivera stängning om människor med nedsatt immunförsvar brukar använda bassängen, eller om du tidigare haft legionellautbrott eller misstänkta sjukdomsfall som kan vara legionella.

När man tagit ett legionellaprov i vatten sätter man provet i en vätska som blir fluorescerande om det finns några kolonier. Sedan är det bara att räkna hur många man ser.

Av alla vattensystem är duschutrymmen en av de vanligaste platser där legionellautbrott äger rum och där människor smittas av legionella. Temperaturen i duschar är oftast runt 30–40 grader, vilket är samma intervall i bubbelpooler och liknande.

En riskfaktor är duschar som sällan används. Gammalt vatten kan ansamlas både i duschmunstycken och duschslangar. Över tid kan tillväxten av bakterier ta fart och biofilm kan uppstå. Att regelbundet spola duschar är en bra åtgärd i förebyggande syfte. Rätt duschmunstycken som minimerar bildandet av aerosoler är också att rekommendera.

Tills nyligen har det inte funnits rekommendationer, krav eller råd när det kommer till provtagning av legionella i duschar. Men detta har nyligen ändrats. Med EU:s nya dricksvattendirektiv följde en lagändring som trädde i kraft den 1 mars 2024.

Lagändringen innebär bland annat att fastighetsägare är skyldiga att utge uppgifter om installationer och teknisk utrustning i fastigheter. Detta för att man ska kunna göra en riskanalys över potentiella problem som kan leda till utbrott av legionella.

I direktivet finns formuleringen prioriterade fastigheter. Med det menas större fastigheter som nyttjas av allmänheten, exempelvis sjukhus, skolor och idrottsanläggningar. Direktivet pekar på att dessa fastigheter är i störst behov av åtgärder. Så här står det skrivet på ett ställe:

”Vad lägger Legionella, säkerställa att ändamålsenliga kontroll- och hanteringsåtgärder som är proportionella i förhållande till risken vidtas för att förhindra och åtgärda eventuella sjukdomsutbrott.”

Även om lagändringen är trädd i kraft återstår det att specificera vad som ingår i prioriterade fastigheter, då det är upp till varje medlemsland att göra den bedömningen. Återstår gör också detaljerade krav som en fastighetsägare eller kommun måste leva upp till vad gäller riskhantering, kontroller och åtgärder.

Utöver projektering och förstudier av nya badanläggningar, genomför vi grundliga inspektioner, mätningar och besiktningar på badhus och badanläggningar i hela landet. Förebyggande insatser och åtgärder mot legionella är inget undantag. Kontakta oss om du vill veta mer!

Trihalometaner är också en biprodukt som kommer av desinficering. Trihalometaner bildas när halogener, till exempel klor och brom) kommer i kontakt med föroreningar i vattnet. Trihalometaner kommer i olika former (kloroform, bromdiklormetan, dibromklormetan, bromoform) varav kloroform är den absolut vanligaste i bassängvattnet. Precis som trikloramin, kan trihalometaner förångas och spridas i luften. Djurförsök med upprepad exponering av extremt höga halter trihalometaner har lett till cancer och nervskador, med det finns i dagsläget ingen evidens för att trihalometaner orsakar allvarliga hälsobesvär hos människor.

Ibland måste man vara övertydlig och grundligt förklara orsaker och anledningar för att vinna människors acceptans och goda vilja.

För att få ett hum om kunskapsläget bland dina besökare kan du göra en enkel enkätundersökning eller muntligen ställa frågor i receptionen. På köpet skapar du dessutom uppmärksamhet kring frågan och får besökarna att reflektera kring sin egen hygien.

Här kommer en brasklapp. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skapa en badhusmiljö helt fri från föroreningar. De badande kommer fortfarande släppa ut en viss mängd föroreningar genom bland annat mun och näsa, oavsett om de duschar eller inte.

Utbilda besökarna, sprid information och gör det enkelt att sköta sin hygien i badhus. Men bli inte en hygienpolis. Det viktigaste är att människor vill besöka er anläggning för motion, gemenskap och glädje. Din badanläggning ska (om den är rätt optimerad och dimensionerad) kunna tåla en viss mängd föroreningar, utan att större konsekvenser sker.

Från 1980-talet och framåt efterfrågades något nytt. Stilla motionssimning och bastubesök räckte inte. Badhuset var tvunget att uppfinnas på nytt och fram kom äventyrsbadet. Nu blev badet en anläggning för upplevelser.

Med tiden har vi vant oss vid att badhuset kan innehålla en mängd olika attraktioner och installationer. Vattenrutschbanor, vågmaskiner, strömkanaler, vattenfall, barnbassänger och mycket annat.

Under 1980- och 1990-talet avtog nybyggnationen av badhus. Men fler och fler attraktioner skulle det bli. Även i de badhus som byggdes under rekordåren. Det innebar att man satte in attraktioner som badhuset från början inte var konstruerat för.

Ett typexempel är det gamla badhuset i Linköping som stod färdigt 1965. I slutet av 1980-talet moderniserades badet med en äventyrsdel och 25-metersbassäng. Runt millenniumskiftet tillkom ny barnbassäng och vattenrutschbana.

Utvecklingen av fler attraktioner/vattenaktiviteter leder ofta till fuktproblem när de integreras i gamla badhus. Fuktsäkerhet har i många fall varit undantag snarare än regel. Mer stoj och stim, högre vattentemperaturer och fler besökare har dessutom förvärrat situationen för många badhus. Redan gamla anläggningar har åldrats i förtid.

Att ökad fukt inte är önskvärt säger sig självt. I ett badhus kan ökad fukt vara rena dödsdomen. Fukten påverkar tätskikt, betong, armering och stål, även rostfritt stål som inte på något sätt är immunt mot korrosion om det blir utsatt för stora fukt- och kemikaliemängder.

Ett av de vanligaste fuktproblemen är fuktkonvektion, vilket är när varm och fuktig luft stiger uppåt i byggnaden (ångtryck). Trycket förändras och taket blir extra utsatt. Fukt uppstår på känsliga delar i yttertak och ytterväggar, till följd av otätheter. I synnerhet gäller detta i badhus med hög takhöjd och tillbyggnation för exempelvis vattenrutschbana. I många fall har man inte tagit hänsyn till byggnadens konstruktion och utformning när man lagt till attraktioner och tillbyggnader. Även angränsande väggar mellan en ursprunglig del av badhuset och tillbyggda delar kan vara hårt fuktskadade.

Betong kan skadas på grund av sättningar och sprickbildning. En äldre fastighet riskerar att kantra åt något håll, på grund av att expansionsfogen är slut och inte längre tillåter rörelser i fastigheten. Då kan det uppstå sättningar och sprickbildningar i betongen. På den punkten är det inget som skiljer badhus från vilken annan byggnad som helst.

Däremot kan konsekvensen i ett badhus bli värre då badhuset mer är att likna vid ett gigantiskt badrum med stora mängder klorider, snarare än ett vanligt rum. Klorider (klor i förening med grundämne) från bassängvattnet letar sig in i sprickbildningar, vilket över lång tid kan leda till oerhört stora skador, som kan vara svåra att upptäcka med blotta ögat.

Öppna en ny flik och googla ”badhus + tak + rasar”.
Ledsam syn, eller hur?

Från norr till söder kommer träffar på takkonstruktioner som rasat in i gamla badhus. I regel rör det sig om innertak som gett vika. Decennier av fuktangrepp på infästningar, skruvar och spikar, har till slut tagit ut sin rätt.

I vissa fall är det ren tur att ingen kommit till skada. Att taken rasar in är själva sinnebilden av en fastighet som inte mår bra.

Men även mindre fel kan vara nog så allvarliga. Slitet och rostangripet golv är inte bara fult, rent estetiskt, det försämrar också halksäkerheten. Skadade partier med vassa kanter kan skära upp tunna barnfötter om oturen är framme.

Den här artikeln täcker långt ifrån allt om gamla badhus, vi har exempelvis inte berört slitaget på tekniska installationer så som ventilationsaggregat, vattenreningssystem, filter, styrsystem, med mera.

Men förhoppningsvis vet du lite mer om fel och brister under skalet, vad det kan bero på, och möjliga konsekvenser.

Badhuset ser kanske ungefär likadant ut på utsidan som när det byggdes men skenet kan bedra. Att på djupet känna till badhusets fel och brister är en grundförutsättning för att göra ett så bra beslut som möjligt när valet står mellan renovering och nybyggnation

På We Group erbjuder vi en mängd utbildningar och tjänster inom badhus. Kontakta oss om du vill veta mer om ditt badhus. Utöver projektering och förstudier av nya badanläggningar, genomför vi grundliga inspektioner, mätningar och besiktningar på badhus och badanläggningar i hela landet.