Vi möter upp Anna en av vårens första dagar. Vindarna är friska och den lilla orten bär på ett särskilt sorts lugn som är så typiskt för kustnära samhällen. På agendan står simhoppning och badhus men vi börjar i en annan ände.

Efter en kort sejour som förbundskapten för svenskt simhopp arbetar Anna sedan sommaren 2022, deltid som utvecklingsstrateg på Fritidsbanken – en organisation som under tio års tid lånat ut bortskänkta sport- och friluftsprylar till allmänheten.

– Det känns fantastiskt roligt att få stärka banden mellan idrott, föreningsliv och allmänhet och att få jobba i en verksamhet som är så generös och bidrar till så många människor. Det finns så jädrans mycket att göra, säger Anna.

Entusiasmen går inte att ta miste på.

Fritidsbankens koncept bygger på utlåning av sport- och friluftsutrustning som människor har skänkt bort. I två veckor åt gången får man låna sakerna. Men några förseningsavgifter är det inte tal om. Anna berättar att en vanlig reaktion är att Fritidsbanken enbart skulle vara för människor med dålig ekonomi, vilket hon inte håller med om. Det handlar också om att kunna prova på olika idrotter och aktiviteter utan att behöva investera i dyr utrustning.

– Återbruk och hållbarhet ligger i tiden. Men också att vara ”handelns provhytt”. Gillar jag den här sporten? Kommer jag fortsätta? Där fyller Fritidsbanken en jätteviktig funktion, säger Anna.

Målsättningen är att finnas i så många kommuner som möjligt. Och man har kommit en bra bit på vägen även om mycket arbete återstår. I dag finns 126 Fritidsbanken fördelat på 117 kommuner. Anna understryker vikten av att skynda långsamt och vara kvalitetsmedveten.

– Behovet finns överallt och det är viktigt att vi växer. Men hög kvalitet är också viktigt. Lokalerna måste vara tillräckligt stora och erbjuda god tillgänglighet, så att man kommer in med rullstol exempelvis. Samma sak med service och bemötande. Det är många saker som måste hålla hög nivå, säger Anna.

Vi rör oss genom den lilla hamnen in mot samhället. Härifrån har fiskebåtar styrt ut och återvänt och här har barn lärt sig simma. Några segelbåtar står uppe på land och väntar tålmodigt på sommarens äventyr. Inga människor syns till så när som på någon hundägare.

Anna berättar om hur Fritidsbanken kom till och om diakonen Carina Haak och hennes möte med den bistra verkligheten i Värmlandskommunen Forshaga.

– I sin roll som diakon träffade hon (Carina Haak, reds.anm) en ensamstående mamma som alltid sjukanmälde sina barn på friluftsdagar, på grund av brist på utrustning och dålig ekonomi, säger Anna.

Möten av det slaget skapade en känsla som ledde till beslutsamhet och handling. Alla prylar som bara skräpar hemma hos människor skulle kunna komma till bättre användning. Så föddes Fritidsbanken.

Det är inte bara barnen som tycker det är kul att hoppa. På senare år har så kallad ”mastershoppning” vuxit i popularitet. Masters kallas den grupp som i vuxen ålder tävlar på amatörnivå i simning eller simhoppning. Vissa tävlar även internationellt.

– Jag har haft mastersläger i Karlskoga. Detta är en väldigt engagerad grupp som verkligen vill träna, säger Anna.

Simhoppning är en motionsform som vilken annan, menar Anna. Utöver hoppträning tränar man gymnastik och styrka på land, vilket förbättrar både koordination och rörlighet. Anna är också välbekant med det prestigelösa hoppandet där glädje, lust och gemenskap får råda. Då pratar vi simhoppning på bland annat företagsevent, kickoffer, svensexor och möhippor.

– Det är så himla roligt. Oftast är det få som hoppat tidigare och man börjar därför på samma nivå. Det blir mycket skratt och glädje, så länge deltagarna vågar bjuda lite på sig själva, säger Anna.

Då och då stöter hon på föreställningen om simhoppning som något svårt och komplicerat. Ibland för svårt, för att ge det en chans. Anna tycker att vi kan lära av barnen, men det gäller att vi inte hindrar dem.

– ”Oj, hoppa inte så högt”, sitter föräldrarna och säger. Men vad fasen, då blir de ju rädda. Barn är inte rädda och ängsliga men vi gör dem rädda och ängsliga. Låt dem hållas, säger Anna.

Anna tror inte att vi får fler stjärnskott bara för att det finns tiometerstorn överallt. Däremot tycker hon att det finns för få anläggningar där det går att bedriva tävlingar utan att behöva alternera mellan olika anläggningar.

– Det saknas anläggningar med tiometerstorn som har tillräcklig bredd för parhoppning. Samma sak är det med parhoppning från trampolin på tre meters höjd. Det är ju dessa höjder och grenar som gäller vid mästerskap och i dagsläget är det bara Stockholm och Jönköping som erbjuder detta, säger Anna.

När Anna skulle träna på tiometersnivå gick turerna till Örebro, en bilresa på ungefär 40 minuter.

– Det är inte jättelångt mellan Karlskoga och Örebro men visst hade det varit skönt att ha allt på ett och samma ställe, säger Anna.

Anna vill lyfta fram det mentala och symboliska värdet av den högsta simhoppshöjden. För unga hoppare finns det ett värde i att vid varje träningstillfälle få titta upp mot den mäktiga ”tian”, även för de som inte är redo att hoppa på den höjden.

– Ur en strikt simhoppssynvinkel hade vi så klart önskat att det fanns badhus med tiometerstorn överallt, för i slutändan kräver sporten det, även om det går att lyckas med begränsade förutsättningar, säger Anna.

Rätt förutsättningar handlar inte bara om tiometerstorn. Det är skillnad på hopptorn för lek och skoj och hopptorn för simhoppning. Måtten spelar en central roll.

– Min pappa har varit engagerad i en del badhusbyggen. Ibland bygger man en trea med fast plattform. Problemet är att man varken tränar eller tävlar på en sådan, säger Anna.

Att skruva på en trampolin löser inte problemet. Då landar höjden på 3.30 och simhopp är en precisionssport där centimetrarna spelar en avgörande roll.

– Sätter man upp sviktar med rätt mått finns förutsättningar att starta simhoppföreningar på fler ställen. Däremot är trean med fast plattform kanske mer barnvänlig än en gungande svikt, säger Anna med fundersam röst.

Fram träder en konflikt om hopptornen ska vara en lekattraktion eller ett nödvändigt redskap för idrott och föreningsliv.

– Det är mycket med det hela, säger Anna.

Genom åren har Anna besökt otaliga badhus och idrottsanläggningar, både i Sverige och utomlands. Ett land som etsat sig fast lite extra är Mexiko där man bygger enkla men ändamålsenliga badhus som dessutom har goda landträningsmöjligheter.

– Nu börjar det dyka upp på fler ställen i Sverige att man samlar olika anläggningar på samma ställe. I exempelvis Växjö har man i Arenastaden samlat ishallar, vanliga gymnastikhallar med friidrott och fotboll. Det enda som fattas är ett badhus, säger Anna.

För det är inte bara möjligheten till rätt hopptorn och trampoliner som spelar roll när det kommer till simhoppsträning. Ribbstolar, studsmattor, tjockmattor och liknande används också i träningen.

– Simhoppning handlar mycket om alternativ träning och då vill man gärna ha en landträningsdel i anslutning till badhuset. Här ligger Sverige långt efter, säger Anna.

Och simhoppningen är inte ensam om behovet.

– Numera kör simmarna mer landträning än tidigare, men även andra vattensporter har nytta av det, säger Anna.

Enligt Anna är det mer regel än undantag för landets simhoppare att åka någon annanstans för att få landträningen tillgodosedd. I ungdomens Karlskoga fick hon till en början hålla till godo med läktaren på blygsamma 1,5 meter i bredd.

– Man kunde nästan snurra på armarna, säger Anna och gestikulerar.

Så småningom fick hon åka in till Karlstad för riktig fysträning i en friidrottshall. På det följde en industrilokal de sista åren. Anna blir entusiastisk när hon pratar om potentialen i att kombinera badhus med landträning och gymnastisk.

– Hur många som helst skulle kunna nyttja den möjligheten, både barn och äldre. Tänk att ha äldregymnastik och barngymnastik kombinerat med motionssimning, utbrister Anna.

Precis som många andra mitt i livet är det fullt upp för Anna. Familjeliv, arbete och olika former av engagemang gör tiden dyrbar.

– Om det är något som människor har brist på så är det tid. Detta borde påverka synen på våra badhus och idrottsanläggningar, säger Anna.

Att samla olika aktiviteter under ett och samma tak gör vår fritid mer lätthanterlig och effektiv, samtidigt som anläggningarna utnyttjas till max, tror Anna.

– Gå på babysim med minstingen, samtidigt som det äldre syskonet aktiveras på sitt håll, säger Anna.

Från hamnen är det inte långt till Drottning Victorias gamla sanatorium där tuberkulossjuka vårdades för hundra år sedan. Numera är det äldreboende. Framför de vita huskropparna skymtar havsbukten som om några månader kommer krylla av badande människor. En grupp seniorer spelar boule. Anna kommer att tänka på den gamla damen som besökte Fritidsbanken i jakt på pingisracketar.

– Hon skulle spela rundpingis på hemmet, säger Anna, med ett leende.

Sedan har vi mannen som skänkte bort sina skridskor för att sedan låna dem.

– Vi tar ju hand om grejerna. När han kommer tillbaka är skridskorna nyslipade. Genialiskt, säger Anna med ett skratt.

Men kanske är det barnens reaktioner som betyder mest.

– ”Tack Fritidsbanken för att jag fick åka skidor”, är det väldigt många barn som ger uttryck för. Det är så jädra häftigt, säger Anna och spricker upp i ett leende.